Tack anonym

Fan det gläder mig att någon läser detta jag skriver. Jag skriver mest för mig själv för att få utlopp för en inneboende frustration som man kan känna som dumpad fader. Jag känner inget agg mot de barn jag inte fått träffa på en lång tid. vad har de haft för val, sätta sig upp mot en moder de förmodlingen har älskat, medans jag känt/känner stark avsky emot. Jag vet också att barnen är stora, det är kanske det som skrämmer mig mest, vart har alla år tagit vägen? Har barnen blivit större, hur mycket av mig är dem. Är dem lika mig i tankar ord och gärningar, hatar de mig över allt sina hjärtan? Den de kallar sin mor ser nog helst att jag inte blandar mig i för då avslöjas de lögner hon spridit om mig och min nya familj. Det här med hat och aggression verkar så starkt destruktivt laddat, det kanske det som är grejen med det. Jag vet inte, eller också vill jag inte veta. Måste man veta? Jag vet nu att någon verkligen läst detta om mig och faktiskt talar till mig.Det glädjer mig. Och faktiskt det kanske glädjer mina barn om jag faktiskt tar kontakt, men fan jag är typisk svensk det måste kanske ske på nått speciellt sätt, kanske skjuta upp tanken eller kanske bara strunta i den plötsliga tanken och skita iallt. För trots allt finns det ju nånn som gillar den bittre sarkastiska bloggaren som skriver detta